Gunnar Fahlgren

Tidsbrist och ont om tid är den helt dominerande anledningen till stresskänslor i det frågeformulär jag använder i olika sammanhang.

Vad är då tid? Ja, under de 20 – 30 tusen åren vi människor verkat här på jorden har nog tiden som stressfaktor inte funnits till under särskilt lång tid. Kanske var det först när vi började mäta tiden, som den stressfaktorn började komma in i bilden. När tåget blev ett kommunikationsmedel kom tidtabellen. I början delade man in tiden i timmar. Senare blev det minuter. Arbetstid mäts i minuter i stämpeluren.
Nu mäter vi vanliga människor tiden i hundradelar av sekunder och den som springer en hundradels sekund långsammare blir ”bara” tvåa.
Vi delar upp livet i i arbetstid och fritid. Där arbetstiden har blivit ett stressande tvång för att få ut så mycket som möjligt av fritiden, som på så sätt också kan bli stressande. Tiden har blivit en handelsvara. Övertid kan växlas mot dubbel fritid. I löneförhandlingarna växlas tid till pengar. Tid är pengar säger också många människor. Andra säger vi måste spara tid. Kan man spara tid? Försök spara tid om du kan. Ja, i kylskåpet och frysboxen kan man kanske tala om att man sparar tid. Mjölken surnar inte och köttet kan användas flera månader senare.

Tiden går fort.
Ja det kan man säga – men då och då går den sakta.
I bland säger vi: Det kändes som om tiden stod still.             
Strindberg låter ”Herrn” –  huvudpersonen i sitt kammarspel OVÄDER – säga om tiden:
”Tiden går fort när den gått, men när den går, går den långsamt”

Tid uppfattas på helt olika sätt av olika människor.
En del ser tiden DIGITALT. För dem är tiden siffror som tickar förbi. För dem är tiden som en rak linje vilken hela tiden förbrukas. Linjen slutar med död. Passerad tid är förlorad tid. Att använda en digital klocka förstärker nog den upplevelsen och skapar kanske stress. Dessa människor kan säga: ”Bästa sättet att spara tid är att använda den.”
Kanske är vi svenskar helt enkelt fostrade så, för i  den svenska kyrkan har vi fått lära oss att sjunga en psalm med texten  ”Så går en dag än från vår tid Och kommer icke mer”
Det är en digitalt, protestantisk, något dyster syn på tiden. Den synen skapar stress.

Andra ser tiden ANALOGT.
De ser tiden mer som en cirkel. När man har rört sig ett varv i tiden, så har man tiden – hela cirkeln – framför sig igen. Tid föder tid. Klockans visare går runt. Det jag inte hinner idag kan jag göra i morgon. Den synen på tid kan reducera stressen. Den dag den nya tiden inte kommer, ja då har man heller inget behov av den.
Den norske poeten ock visdiktaren Alf Pröjsen har en sådan syn på tiden i sin underbart avstressande visa: